2012 avslutade Petter Hansson spelarkarriären. Ett år senare började han jobba i Sirius – och sedan dess har 49-åringen hunnit med en rad olika roller och varit med på klubbens resa. – Nu börjar folk heja på Sirius när de växer upp i stället för Stockholmslag, säger han. Petter Hansson samlar ihop sina sista saker efter Sirius träning innan han slår sig ner på tränarbänken på Studenternas. Den tidigare landslagsförsvararen kom till Sirius 2013 och har varit klubben trogen sedan dess. – Jag har i princip provat på alla roller, konstaterar han. – Det är väl huvudtränare och klubbchef som jag inte har varit. Annars känns det som att jag har varit allt däremellan. Jag har jobbat i akademin och i A-laget. Det finns en anledning till varför jag är kvar. Jag trivs bra. Hansson har på nära håll fått se Sirius växa, sakta men säkert, för varje år. – Klubben har tagit kliv hela tiden, där vi konstant blivit lite bättre i alla delar. Under en period är det A-laget som tar stora kliv, sedan är det akademin som tar stora kliv och därefter är det verksamheten som tar stora kliv, och sen tar A-laget kliv igen. Så har det fortsatt. Det är en verksamhet som växer hela tiden. Då tänker jag inte bara på det fotbollsmässiga, utan det är även i de andra delarna som vi blir större. Du har ju varit med på hela resan i klubben. Hur förvånad är du över att vi sitter här i dag med Sirius som tydlig guldfavorit? – För tillfället är vi serieledare. Det kan se helt annorlunda ut om några månader eller några veckor. När jag började i Sirius var klubben en förening i division ett med en akademi som inte var speciellt uppskattad i Uppsala. Att nu se att den generella Uppsalabon och unga börjar heja på Sirius och tycker det är kul att det går bra för klubben, det skulle jag säga är det största som har skett för Sirius. För så var det absolut inte tidigare. Sirius var en väldigt ouppskattad klubb när jag började jobba här. Det är något som hela föreningen har jobbat med. Nu börjar folk heja på Sirius när de växer upp i stället för Stockholmslag. Det är det bästa kvittot. Han har varit ungdomstränare, akademichef och under de senaste åren assisterande tränare i A-laget. I dag har han en annan roll i klubben som transition coach. – Det är egentligen inte så stor skillnad mot hur det var förra året. Jag är mycket involverad i träningen och det handlar om att jag har ett mer övergripande ansvar för de individuella planerna. Inte att jag gör allt själv, utan att jag ser till att de är uppdaterade och ser till att genomföra de samtal som behöver göras. Annars är jag också med och deltar i träning och planering av träning. Hur ser en vanlig vecka ut för dig? – Den ser likadan ut som för alla andra tränare. Jag och övriga tränare är på plats samtidigt och börjar med att planera träning alternativt gå igenom den senaste matchen. Så det blir lite som en roll som en assisterande tränare. Men att jag har samtal kopplat till de individuella utvecklingsplanerna, berättar han och fortsätter: – Det blir snarare att jag har ett större ansvar för de som är i träning med A-laget. Sedan har vi Oscar Kindlund som har en liknande roll i akademin. Jag och han har därför kontakt med varandra om spelare i träning och vilka spelare som ser bra ut hos dem. Men sedan kollar jag också på matcher från akademin. Kan du se dig själv i de unga spelare som kommer upp i Sirius i dag? – Nej, nej, absolut inte. Fotbollen var på ett helt annat sätt när jag växte upp. Nu handlar så mycket om akademier. Det fanns inte när jag spelade, utan man spelade seniorfotboll väldigt tidigt. Träningarna ser annorlunda ut och det är en annan typ av verksamhet i dag. Det är stor skillnad på hur spelare är drillade och vid vilken ålder man börjar. Jag var ganska gammal när jag kom fram exempelvis. Jag började spela allsvensk fotboll när jag var 22 år. Innan dess spelade jag i division tre. Men jag kom samtidigt fram för 30 år sedan, så det är inte konstigt att det har gått framåt. 49-åringen menar samtidigt att dagens spelare kan ta olika vägar mot toppen och att karriären inte nödvändigtvis behöver vara spikrak. – Alla behöver inte gå hela vägen genom alla steg i akademin, men att man har varit i en elitverksamhet i ett antal år och tränat mycket. Därefter har en del en spikrak väg, som exempelvis Jamie Roche, medan andra går via division ett eller andra divisioner och sedan hamnar i Sirius. Eller så kan man göra som Rasmus Niklasson Petrovic som gick hela vägen genom akademin och därefter gick till en division ett-klubb och sedan hamnade i Gais. Det finns många olika vägar, men de ser oftast inte ut som när jag växte upp. Med ett SM-guld, EM- och VM-spel med Sverige samt många år i Nederländerna och Frankrike har Petter Hansson gott om erfarenheter att förmedla till Sirius spelare. Men i stället för att fastna i saker från den tiden försöker han finnas där i vardagen, som en person spelarna kan vända sig till när det behövs. – Fotbollen ser så annorlunda ut. Det är klart att det finns detaljer i spelet som jag kan prata om. Men framför allt handlar det om att jag ska vara ett bollplank för spelarna. De har ofta många bra lösningar själva och där gäller det för mig att få dem att prata om det. I specifika situationer kan man såklart ta fel beslut, vilket alla gör i livet. Men på fotbollsplanen måste man ta många beslut på kort tid. Där försöker jag hjälpa till, även om det är svårare att dra några paralleller till min karriär i och med att så mycket har förändrats. Skulle du säga att det är lättare att komma fram som ung spelare i dag? – Nej, det tror jag inte. Det finns en större konkurrens nu med fler spelare och fler föreningar som har bra akademiverksamheter. Jag skulle därför säga att det är tuffare att komma fram nu. För att komma fram behöver du ha ett jävla tålamod. Utifrån känns det som att många spelare är stressade att komma utomlands eller till nästa klubb. Märker du av det? – Det är klart att man märker av att folk har bråttom. Jag tycker också att det är mycket folk utifrån som gör att spelarna får bråttom. Alla tidningar skriver bara om 17- eller 18-åringen som kommer fram. Då skapas en bild att det är så det är, men så är det inte i verkligheten. Det finns absolut sådana spelare, men det finns många som kommer fram senare. Tränaren fortsätter: – Det är absolut spelarna som vill ut. Men det är personer runt spelarna i form av agenter, vårdnadshavare, kompisar, media och sociala medier som påverkar stressen hos spelarna. Att du måste vara 17 år när du gör debut, annars är det för sent. Så ser inte verkligheten ut. När jag pratar med spelarna tycker jag ändå att de har ganska god förståelse för vilka steg de behöver ta och att det tar lång tid. Det är snarare det runt omkring som pushar och trycker på dem.

Följ Fotboll Uppsala i sociala medier