Trots formsvackan på slutet är Sirius säsong hittills en femma på en femgradig skala.

Men som idrottspsykologisk utmaning är resten av året också en femma.

För hur hanterar man rädslan för att falla?

Det måste finnas ett undantag.

När Sirius var på väg att sälja Robbie Ure var det min första tanke. Eftersom jag i åratal argumenterat för att svenska klubbar behöver ställa om till ett ”truppvärdestänk” för att hänga med i den rasande snabba utvecklingen har jag i stort sett uteslutande applåderat Sirius och den sportsliga ledningen.

Klubben är ett föredöme på så många sätt. Scoutingen, tålamodet och utvecklingsfokuset i vardagen är ledande i landet. Tillsammans med ett skickligt tränarteam (som fått förvånansvärt lite uppskattning) har det tagit dem till dagens position.

Men frågan är om inte den sportsliga ledningen gjort ett misstag. Sirius har gång efter annan visat hur de kunnat ersätta nyckelspelare på bästa möjliga vis, samtidigt som man fyllt på klubbkassan, och få saker är mer utslagsgivande än det om man vill vinna i längden.

Robbie Ure-fallet ser jag emellertid som det tionde fallet av tio. Sirius hade en exceptionell chans att vinna Allsvenskan, som i sin tur ger en chans att nå Champions League, och Allsvenskans bästa anfallare i sitt lag. Det mesta snurrade kring Ure och Isak Bjerkebo i offensiven och Ures målform var så hysterisk att han avgjorde matcher på egen hand.

Budet som kom från Sevilla var stort, men inte jättelikt, sett till skandinavisk kontext och vilken spelarprofil det handlar om. Jag förstår att det kan finnas muntliga överenskommelser, personliga drömmar och en tilltänkt ersättare som oturligt nog blivit skadad. Men ändå. Hade man inte kunnat neka buden och sälja efter säsongen istället? Bara den här gången, givet omständigheterna.

Sedan Ure lämnade har Sirius tappat 2–0 till 2–2 mot BP, 3–0 till 3–4 mot Mjällby och ikväll: torsk med 0–3 mot Häcken. Det vore populistiskt att påstå att allting hade löst sig med Ure i laget eftersom det finns många fina offensiva alternativ, men att det påverkat matcherna går inte att komma runt. Och vad betyder det mentalt för laget att anfallsstjärnan plötsligt drar?

Det är märkliga tider i Uppsala. Sirius har alltjämt en klar ledning och en unik möjlighet i klubbens historia. Vad laget kan vet vi också, men det går inte att blunda för vad som har hänt i de senaste matcherna. På sätt och vis tror jag att det hade varit bättre att åka på en stjärnsmäll mot Mjällby snarare än att tappa en 3–0-ledning på en halvlek, för det är uppenbart att cirklarna har rubbats.

Nu handlar varenda Sirius-diskussion om laget kommer att vika ner sig eller inte.

Till och med den försiktige och eftertänksamme Andreas Engelmark verkar vackla en aning. I supporterpodden Stjärnan lyser försökte han spela något slags mind game mot Hammarby. Enligt Engelmark ville han ”bjuda på underhållning” med glimten i ögat när han snackade om att det är skämmigt att Bajen inte vunnit guld, men det kändes inte riktigt som honom, utan mer som ett utslag av en stress som börjar smyga sig på.

Nej, Sirius behöver hitta tillbaka till vårens melodi illa kvickt. Stänga av allt brus, undvika alla former av ursäkter och fokusera på det som man kan påverka. Det må vara lättare sagt än gjort, det är snarare ett tema för en magisteruppsats i idrottspsykologi, men jag tror att det kommer att avgöra om Lennart Johanssons pokal hamnar i Uppsala eller inte.

Följ Fotboll Uppsala i sociala medier