Zalán Vancsa lämnade Ungern som 17-åring för att kliva ur pappas skugga. Sedan dess har karriären gått i vågor i Belgien och Nederländerna. Nu har han siktet inställt på att göra succé i Sirius och ta sig tillbaka till landslaget. Sirius framgångar ser inte ut att få ett slut och nu talar mycket för att det blir ett historiskt guld. Parallellt med det håller klubben på att planera för kommande säsonger. En del av det arbetet handlar om att ha en slagkraftig trupp även efter årsskiftet. Där passar ett av de senaste nyförvärven, Zalán Vancsa, perfekt in – även om han redan har gjort ett avtryck den här säsongen. Vi slår oss ner i domarrummet på Studenternas. Ungraren behöver inte fundera länge när samtalet glider in på barndomen. Han växte upp i Budapest med mamma, pappa och storebrorsan, i en familj där fotbollen alltid hade en självklar plats. – Min pappa var fotbollsspelare och blev sedan sportchef. Mamma jobbade tillsammans med pappa och har alltid varit intresserad av fotboll. Jag skulle säga att vi är en riktig fotbollsfamilj. Min brorsa spelade också fotboll, säger han till Fotboll Uppsala och fortsätter: – Jag hade en jättebra barndom. Jag och brorsan brukade spela fotboll i trädgården och allt handlade om fotboll. Vi behövde aldrig oroa oss för något, och vi hade inga problem med ekonomin. Jag kommer från en stark och stöttande familj. Med tanke på familjen var det aldrig någon tvekan om vad lille Zalán drömde om. Så fort han fick chansen skulle fotbollen fram. – Jag kunde inte sluta spela och höll på tills det blev mörkt. Först tränade jag med dem som var i min ålder. Men direkt när träningen var slut ville jag spela med de äldre och sedan med de yngre. Jag ville bara spela fotboll. När började du spela fotboll? – Jag tror att jag var tre år. Mamma har alltid berättat att jag inte kunde gå ordentligt innan jag började spela. Jag höll i soffan samtidigt som jag kickade på bollen. Zalán sätter benen i kors och berättar vidare: – Jag såg alltid upp till min brorsa. Han blev ett exempel för mig, som jag försökte eftersträva. Han är den mest professionella personen jag har sett. Han jobbade hela tiden extra hemma. Sedan har pappa också varit viktig. Det var roligt att titta tillbaka på gamla videor från tiden då han spelade. Hur såg det ut med fotbollsplaner där ni bodde? – Vi spelade mestadels hemma i trädgården. Sedan hade vi planer och en gård nära. Det tog bara fem minuter att gå. Men då spelade vi på asfalt. På vintern kunde det bli riktigt halt, så då gällde det att vara försiktig. Men det var inte bara pappa och storebrorsan som stöttade. Även mamma fanns där och tryckte på det viktigaste när Zalán gick i skolan. – Mamma var strikt med betygen i skolan. Hon var noga med att påpeka att betygen skulle vara bra. Jag hade inga problem att leva upp till det under mina första år i skolan. Men i takt med att fotbollen blev mer seriös började mina betyg gå ner, säger han och skrattar. Till en början spelade han i det lokala laget MLTC, som låg närmast familjens hus. Samma år som han skulle fylla sju tog Zalán Vancsa sedan steget över till den betydligt större klubben Ferencváros. – Av alla klubbar jag har spelat i är det från tiden i Ferencváros som jag har flest vänner kvar. De är fortfarande mina närmaste vänner. Jag minns att jag började spela med dem som var ett år äldre. Det hjälpte mig mycket och jag var kvar där i fyra år. Hur bra var du då? – Vi hade ett bra lag. Två lagkamrater hade liknande bakgrunder som mig, med pappor som var fotbollsspelare. Det fanns alltid en extra press på oss. Vi blev alltid jämförda med våra pappor. Det har jag fått ha med mig under hela min karriär i Ungern. Ja, Zaláns pappa, Miklós Vancsa, har en gedigen fotbollskarriär bakom sig med över 300 matcher i den ungerska högstaligan. – På den tiden var det svårt att spela fotboll utomlands. Även om han fick erbjudanden från andra klubbar var det i stort sett förbjudet att flytta. Han var bra. Han spelade som tia. Jag skulle säga att han var mer teknisk än vad jag är. Problemet var bara att han var riktigt långsam. Jag tror dock inte snabbhet var lika viktigt som det är i dagens fotboll. Han var med i landslagstruppen, men fick aldrig debutera. När jag gjorde min debut kunde jag se att det var en dröm för honom. Han har varit viktig för Zaláns karriär, men att gå i pappas fotspår har samtidigt haft en baksida. – Det gjorde att jag och de andra två spelarna blev nära vänner. Vi visste att det var många som pratade skit bakom ryggen på oss. I dag spelar den ena i Ferencvaros, medan den andra gör det bra i Slovenien och troligtvis kommer få till en fin flytt inom kort. I dag kan vi visa andra att vi lyckades och blev professionella fotbollsspelare. Hur tufft var det att alltid behöva jämföras med pappa? – Jag skulle säga att det är det som har varit mest jobbigt för mig, speciellt när jag var yngre. Under akademiåren och då jag spelade med Ungerns ungdomslandslag kunde jag känna att det fanns en röst bakom mig, avundsjuka människor. ”Han är där tack vare hans pappa” kunde jag höra. Och när jag inte presterade fick jag höra att pappa var bättre. De försökte bara hitta anledningar. Det var tufft. Zalán stannade dock i Ungern och höll ut i många år. Efter fyra år i Ferencváros tog han steget till MTK Budapests akademi. – Det är den bästa akademin i Ungern. När jag var elva-tolv år ringde deras tränare min pappa. De berättade att de ville ha mig till ålderskullen över mig. Då var det inte mitt beslut, även om jag höll med pappa i att det var rätt steg. Vi bestämde att jag skulle flytta dit och det visade sig vara ett bra beslut. Akademin och laget höll en otroligt hög nivå och jag utvecklades mycket som spelare. Jag växte också som person. Jag gick från att vara ett barn till att spela inför deras publik på A-lagsnivå. Jag kommer alltid känna tacksamhet till alla tränare och anställda i MTK Budapest. Har du alltid spelat som yttermittfältare? – När jag var ung spelade jag offensiv mittfältare, mer som en tia. Men i och med att jag spelade med äldre spelare var det stor skillnad i storlek och längd mellan mig och dem. Då placerade tränarna mig på kanten för att undvika duellerna centralt. Jag gillade det och tränarna ansåg att det var min bästa position. Sedan jag spelade i U14 har jag alltid varit en ytter. I MTK Budapest tog han sig genom akademin och blev på kort tid en del av A-laget. – Överraskande nog gick det relativt lätt och snabbt. Jag började träna med A-laget redan när jag var 15 år. Under ett år tränade jag där en till två gånger i veckan. Sedan fick jag debutera när jag var 16. Jag gjorde bra ifrån mig direkt och från den tidpunkten var jag en permanent del av seniortruppen. Så steget till seniortruppen var inte så utmanande för dig? – Jag tror att de flesta unga spelarna har betydligt tuffare erfarenheter av att gå upp till ett A-lag. Sedan måste jag berömma klubben. Det är en klubb som har som mål att lyfta fram unga spelare. De säljer spelare varje sommar, det är så de jobbar. Allt går ut på att göra det så lätt som möjligt för unga, egna spelare. Zalán fortsätter: – Man kanske kan säga att det kom ett typ av bakslag efter det. Jag hade debuterat, gjorde mitt första mål redan match nummer tre. Men klubben gick dåligt och fick verkligen kämpa för att stanna i ligan. Det gjorde att mina minuter gick ner. Tränare byttes ut. Men till slut fick min tidigare U19-tränare ta klivet upp till A-laget. Efter det spelade jag varje match. Han älskade mig och brydde sig inte speciellt mycket om resultaten, utan jag skulle spela. Målet kom som sagt redan i hans tredje match och gjorde Zalán Vancsa till en av de yngsta målskyttarna i den ungerska ligans historia. Blott 16 år klev han fram borta mot Ujpest. – Det var fantastiskt. Jag dök upp på listor ihop med namn som jag aldrig hade kunnat tro att jag skulle vara med. Folk pratade om mig och Puscas. Det var sjukt. Då reflekterade jag inte så mycket över det, utan jag var bara glad över att jag fick spela. Men när jag började ta in det insåg jag hur stort det var. Även om det inte var lika illa som under ungdomsåren fortsatte Zalán Vancsa att jämföras med sin pappa. Till slut packade han väskorna och flyttade till Belgien under 2022 – trots att han bara var 17 år. – Av den anledningen ville jag lämna Ungern. Såklart för att spela i bättre ligor, men framför allt för att bli kvitt alla röster omkring mig. Jag var otroligt less på det. – Jag hade flera erbjudanden från klubbar i Europa. Till slut visade Lommel intresse. – När City Football Group kom in i bilden tyckte jag att det var det bästa alternativet. De har en hög standard, bra tränare och duktigt folk runt klubbarna. Alla som jobbade i Lommel var britter. Hur var det att flytta till ett nytt land i en sådan ung ålder? – Det var min stora dröm att spela utomlands. Det svåra var allt utanför planen. Jag behövde lära mig att laga mat, tvätta och allt sådant. Det var mycket för en 17-årig kille. Tidigare hade mina föräldrar gjort allt för mig hemma. Men pappa bodde med mig det första halvåret. Klubben hade tydliga regler och en förälder behövde bo med spelare så länge man var under 18. Han hjälpte mig mycket, men han försökte samtidigt sätta mig i svåra situationer. Han kunde lämna i några veckor för att jag skulle bli mer självständig. Du måste ha vuxit mycket som person? – Verkligen. Jag blev starkare mentalt i Belgien. I dag är jag tacksam för det. Jag behövde verkligen det för att komma bort. Jag började spela regelbundet direkt. Det var dock tuffare än vad jag hade föreställt mig. Den belgiska andraligan är väldigt fysisk. Där blev jag en vuxen man. Samma sommar fick han ett speciellt samtal från Marco Rossi, förbundskapten i Ungern. – Det var helt sjukt. Min pappa var hemma hos mig då, så jag gick ut ur mitt rum och sprang fram och kramade honom. Det blev några tårar också. Att få chansen i landslaget är alla fotbollsspelares dröm. Totalt blev det åtta minuter borta mot Italien i Nations League. – Skulle jag göra en lista över det största jag har upplevt i min karriär är det utan tvekan topp tre. Du hade ingen aning om att det var på gång? – Jag hade ingen aning alls. Jag var bara 17 år. Det fanns diskussioner om att jag kanske skulle kallas till U21-landslaget. Bara det hade varit stort som 17-åring. Jag var inte alls redo när samtalet kom. Dominik Szoboszlai, Peter Gulacsi, Willi Orban… Jag hade bara sett dem på tv tidigare och nu skulle jag helt plötsligt träna med dem. Till en början var det lite konstigt, men sedan insåg jag att det är det här livet jag vill leva. Efter två säsonger i Lommel lånades ungraren ut till Gent, men tiden där blev inte som han eller någon annan hade tänkt sig. – Det var första gången i min karriär då jag upplevde att jag stötte på en motgång. Jag bestämde mig för att flytta dit för att det var en storklubb och ett steg upp. Jag kom dit sista dagen på transferfönstret. Jag vill inte komma med ursäkter, men de hade redan byggt sin trupp för säsongen. De låg etta och det fanns redan bra spelare på plats. Jag fick inte chansen på riktigt. Med det sagt ångrar jag inte att jag flyttade dit. Jag lärde mig mycket. Sedan blev jag också skadad, där två av fem månader gick åt rehab. Månaden efter var det januari och då sa jag till min agent att jag behövde hitta en klubb där jag kunde få speltid. I Gent kunde de inte garantera det och jag ville inte ha ett helt år utan minuter. Därför väntade en ny utlåning, den här gången till nederländska Roda JC. Även där hade han svårt att få fart på karriären. – Det är den enda flytten jag ångrar i mitt liv. Tränaren, de anställda och spelarna var jättebra. Men jag gjorde inte tillräckligt med research innan jag flyttade dit. Roda var en klubb som verkligen var på väg nedåt. Det var inte mycket som stämde där. Jag började också tvivla på mig själv och tappade allt självförtroende, mycket med tanke på att jag kom från en jobbig tid i Gent. Jag hittade inte formen i Roda. Var det aldrig aktuellt att återvända till Lommel efter månaderna i Gent? – Jag ville det. Men Lommel låg tolva i ligan och de hade inte vunnit en match på tolv omgångar. Jag pratade med City Football Group och Lommels styrelse och enligt dem var det inte smart att komma tillbaka. För min utveckling ansåg de att jag skulle lånas ut igen. De hade kanske rätt, jag vet inte. Förra sommaren vände Zalán äntligen tillbaka till Lommel, där han kände sig älskad från första minuten. – Jag startade varje match i början av förra säsongen. Sedan skadade jag mig, men kom tillbaka till andra halvan av säsongen och det gick riktigt bra – både för mig och för oss som lag. Jag fick tillbaka självförtroendet igen och hittade glädjen till fotbollen. Fjolåret blev dessutom en succésäsong. Lommel slutade femma i ligan och fick därmed kvala till högstaligan. Efter kvartsfinal, semifinal och final – som alla spelades över två möten – säkrade klubben en plats i Pro League. Det avgörande målet kom från Zalán Vancsa, som satte 3–2 i den 96 minuten mot Dender. – Det är det största jag har upplevt i min karriär. Det var helt magiskt och att jag fick spela en så stor roll gjorde det ännu roligare. Efter 23 långa år lyckades klubben till slut ta sig upp i högstaligan. Man kunde verkligen se hur mycket det betydde för alla människor. Hur skulle du summera din tid i Lommel? – Fantastisk. Det blev ett andra hem, eller i många avseenden mitt riktiga hem. Jag har bara bra saker att säga om klubben. Det var svårt att säga hejdå, även om jag tycker att det var rätt läge. Jag kommer garanterat åka tillbaka i december och följa deras matcher. Vad gick genom ditt huvud i somras när det gällde din egen framtid? – Hade du frågat mig i juni hade jag sagt att jag skulle stanna, utan tvekan. Det var också planen. Men jag visste att jag bara hade ett år kvar på mitt kontrakt. Jag satte mig ner med min agent och min familj, och vi bestämde oss för att jag skulle göra hela försäsongen och spela de första tre matcherna. Jag började på bänken i samtliga, men jag var den första som byttes in, säger han och fortsätter: – Men samtidigt dök Sirius intresse upp och jag hade möten med dem. Även om jag älskar allt med Lommel insåg jag att det var rätt steg för mig. Jag kände att Sirius trodde mer på mig än vad Lommel gjorde. Många spelare går från Sverige till Belgien för att ta nästa steg i karriären, men du gick åt andra hållet. – Jag gick andra vägen. Tänker man mer på det är det inte speciellt konstigt. Sirius leder ligan, medan Lommel nyligen gick upp. Vill jag vara en spelare som är in och ut i en nykomling som inte dominerar matcher, eller starta matcher i ett lag som gör många mål och som tror på mig? Ställer man upp det så blir beslutet inte så svårt. I slutet av juli hörde Sirius av sig, och 21-åringen blev genast intresserad. Han imponerades av klubbens gedigna arbete och tydliga plan. – De har en utvecklingsplan för alla spelare. Alla kan se hur många spelare som utvecklas i den här miljön och sedan går vidare. De visade också hur de vill spela, vilket är ett spelsätt som passar mig. Jag fick en bra känsla för alla människor som jobbar i klubben. De vet vad de gör. Vad visste du om Sirius innan du kom hit? – Om jag ska vara ärlig visste jag ingenting. Men jag har lite svenska vänner och jag känner Kolbeinn Thordarson (IFK Göteborg) bra, så jag frågade runt lite om vad Sirius är för klubb. De berättade bara bra saker och att Sirius är en perfekt klubb, speciellt för unga spelare. Debuten kom redan mot Malmö FF, en dag efter att yttermittfältaren anlände till Uppsala. – Det var intensivt. Jag kom på söndagen och så spelade vi mot Malmö på måndagen. Jag hade inte gjort min läkarundersökning. Jag gick upp klockan 04.30 på söndagen för att vi hade läkarundersökningen tidigt på morgonen. Sedan gjorde jag första träningen, utan att jag hade skrivit på alla papper. Vi väntade in lite grejer från Lommel. Så det var mycket på samma gång. Jag förväntade mig inte att jag skulle spela mot Malmö. Det var en otrolig känsla. Du har fått en bra start. Hur tycker du själv att det har gått? – Jag började bra. Jag är min egen största kritiker, så jag behöver göra mycket för att känna mig nöjd med mina prestationer. Men jag är lugn. Det är aldrig lätt att byta klubb, oavsett vem det är som flyttar. Det finns mycket mer att plocka fram i mitt spel. I Sirius har Vancsa hittills spelat på högerkanten i anfallet. Även om han är mer bekväm på motsatt sida har han lärt sig att uppskatta den något ovana positionen. – Förra säsongen började jag spela på båda kanterna. Min tidigare tränare sa att det kan vara en fördel att kunna spela både till vänster och höger. Då jag var jag inte så peppad på det. Jag såg mig som en vänsterytter, men nu är det bara att erkänna att han hade rätt. Jag tycker det är roligt att spela till höger också. Det är ingen stor grej, men om jag får välja trivs jag bättre på vänsterkanten. Vad kan du säga om dina samtal med Andreas Engelmark? – Jag hade bra snack med Andreas. Han var tydlig med vad han vill att yttrarna ska göra. Han är en positiv person, vilket jag uppskattar. Oavsett vad det är ser han alltid det positiva i varje situation. Det ger oss spelare mycket självförtroende. Redan första dagen satte han upp mål som vi skulle sträva efter. Sedan kom det nya dag två och dag tre. Nu har jag varit här i sex veckor och jag vet exakt vad jag ska göra. Jag kan göra saker utan att tänka efter lika mycket. Vad har du för målsättning med tiden i Sirius? – Först och främst vill vi vinna ligan i år. Jag kan summera 2026 med att både vinna ligan och säkra en uppflyttning. Tänkt dig själv. Det är ovanligt. Personligen vill jag utvecklas och visa mina kvaliteter varje vecka. Den här hösten handlar också mycket om att komma in i allt och lära känna alla. Sedan kommer en försäsong där jag hoppas ta fart ytterligare. Han drömmer däremot större än så. – Jag vill spela EM- och VM-turneringar. Jag var nära för två år sedan. Då var jag med i reservtruppen till EM 2024. Jag vet att jag kan nå den nivån. Vet du hur nära du är en landslagsplats just nu? – Det är en bra fråga. Jag tror förbundskaptenen ska svara på det. Jag vet inte. Spelar jag bra här och levererar mål och assist vet jag att chansen kommer att dyka upp. Men just nu är fokuset på Sirius. Landslaget får komma sedan. Det hade varit fantastiskt att få vara med i truppen i november, avslutar han med ett leende.

Följ Fotboll Uppsala i sociala medier